Arturo Pérez de Alejo, Manícaragua i Villa Clara
Arturo är född 1952 och gift med Ada Moraima Sabina León. Paret har en dotter i skolåldern som heter Claudia och en vuxen dotter som har lämnat Kuba.
Arturo dömdes 2003 till 20 års fängelse. Han är ordförande för människorättsorganisationen Frente Escambray de Derechos Humanos och aktiv i Varelaprojektet.
Fängelsestraffet avtjänar han nu i Prision Guamajal. Han lider av åtta olika kroniska sjukdomar bland annat njurproblem, huvudvärk, magsår och lungefysem som förvärras av den obefintliga ventilationen. Ibland får han behandling för sjukdomarna, ibland inte. Arturo är svag och har förlorat mycket i vikt, men han är fortfarande övertygad om sina ideal och har en stark vilja att kämpa för dem. Han saknar sin familj mycket. I fängelset är det mycket trångt, varmt, och vatten är en ständig bristvara. Maten som serveras är dålig, emellanåt rutten.
Arturo sitter i en cell för sex personer men som delas av tolv. De får in vatten i cellen på morgonen, men det räcker inte till allt det behöver vattnet till och det är ont om dricksvatten. Ada menar att han skulle behöva en helt annan kost än den han får, och det han lever av idag är det som hon tar med sig på besöken varannan månad. Tidigare fanns det begränsningar i hur mycket livsmedel familjen fick lämna till Arturo, men nu har dessa tagits bort och Ada tar bland annat med pulvermjölk och kex. Ibland får hon även ta med litteratur till sin make. Några gånger har familjen blivit nekad besök men på sistone har de inte haft dessa problem. En gång i veckan får Arturo prata i telefon, däremot har han inte nåtts av de brev som familjen skickat till honom. Arturos nådeansäkan på grund av hälsoskäl har avslagits.
Läraren i Claudias klass läste, inför hela klassen, upp att hennes mamma är amerikansk legoknekt. Ada har hindrats från att åka till Havanna för "Kvinnor i vitt" eftersom regimen, när det är en årsdag eller ett annat speciellt datum, sätter ut folk att vakta i hörnen kring kvarteret.
Familjen känner sig mycket övervakad av sina grannar, något som de upplever som problematiskt. Ada menar att många tycker som Arturo, men att de av rädsla inte vågar yttra sig. Familjen är väldigt tacksam för det stöd som visats dem och Arturo från internationellt håll.