Arturo Pérez de Alejo, Manícaragua i Villa Clara
Arturo är född 1952 och gift med Ada Moraima Sabina León. Paret har en dotter i skolåldern som heter Claudia och en vuxen dotter som har lämnat Kuba.
Arturo dömdes 2003 till 20 års fängelse och den 21 juli 2010 släpptes han och landsförvisades till Spanien tillsammans med sin familj. Han är ordförande för människorättsorganisationen Frente Escambray de Derechos Humanos och aktiv i Varelaprojektet.
De sista två åren av sitt fängelsestraff satt han i i Prision Guamajal. Han led av åtta olika kroniska sjukdomar bland annat njurproblem, huvudvärk, magsår och lungefysem som förvärrades av den obefintliga ventilationen. Ibland fick han behandling för sjukdomarna, ibland inte. Arturo var svag och förlorade mycket i vikt, men han var hela tiden övertygad om sina ideal och lyckades behålla sin starka vilja att kämpa för dem. Han saknade sin familj mycket. I fängelset var det mycket trångt, varmt, och vatten var en ständig bristvara. Maten som serverades var dålig, emellanåt rutten.
Arturo satt i en cell för sex personer men som delades av tolv. De fick in vatten i cellen på morgonen, men det räckte inte till allt det behövdes vatten till och det var ont om dricksvatten. Ada menar att han skulle behövt en helt annan kost än den han fick, och det han levde av var det som hon tog med sig på besöken varannan månad. Tidigare fanns det begränsningar i hur mycket livsmedel familjen fick lämna till Arturo, men dessa togs senare bort och Ada kunde bland annat ta med sig pulvermjölk och kex. Ibland fick hon även ta med litteratur till sin make. En gång i veckan fick Arturo prata i telefon, däremot har nåddes han inte av de brev som familjen skickat till honom. Arturos nådeansäkan på grund av hälsoskäl avslogs.
Läraren i Claudias klass läste, inför hela klassen, upp att hennes mamma är amerikansk legoknekt. Ada har hindrats från att åka till Havanna för "Kvinnor i vitt" eftersom regimen, när det är en årsdag eller ett annat speciellt datum, sätter ut folk att vakta i hörnen kring kvarteret.
Familjen kände sig mycket övervakad av sina grannar, något som de upplevde som problematiskt. Ada menar att många tycker som Arturo, men att de av rädsla inte vågar yttra sig. Familjen är väldigt tacksam för det stöd som visats dem och Arturo från internationellt håll.