Fångarna och deras familjer
Samvetsfångarna är medlemmar i oberoende politiska partier eller
människorättsorganisationer, föreståndare för tankesmedjor eller fria
bibliotek, oberoende journalister och aktiva i Varelaprojektet, en
namninsamling för en folkomröstning om politiska och ekonomiska reformer.
De dömdes alla till fängelse efter en omfattande arresteringsvåg under
våren 2003.
I många fall sitter de fängslade långt borta från sina familjer. Det gör
det svårt för dem att hålla kontakt med varandra. Besökstillfällena är i
regel begränsade till familjebesök var tredje månad och hustrubesök var
femte månad. För vissa har besöken dock varit oregelbundna. Många brev till
och från fängelserna kommer inte fram och möjligheten för fångarna och
deras familjer att prata med varandra i telefon är begränsad.
Det är trångt i fängelsecellerna och fångarna delar ofta cell med farliga
brottslingar. De sanitära förhållandena är dåliga och den medicinska
hjälpen är otillräcklig. Maten samvetsfångarna får är både dålig och
otillräcklig. Flera av dem har blivit slagna av andra intagna och
trakasserats av fängelsepersonalen. De händer att samvetsfångarna placeras
i små trånga isoleringsceller utan dagsljus.
Uppgifterna kommer från samtal med familjerna i samband med ett flertal
resor till Kuba sedan hösten 2003.